Känner, hittar, vill!

Äntligen, äntligen, äntligen kan jag på riktigt känna annat än bara sorg. Jag kan i viss mån känna lite nyfikenhet och vilja. Just nu är jag sugen på morgondagens träning. Det betyder att jag verkligen börjat se fram emot saker, stora som små, igen och det glädjer mig. Nästan så till den grad att jag vill fira vilket jag delvis gör. Ikväll är det jag, Ben&Jerry’s (som jag njuter av, inte bara äter) och myser med hund, musik och film.

Jag är långt långt ifrån att vara hel och hitta tillbaka till ett lugn men jag är påväg. Det går på riktigt åt rätt håll och jag känner ett viss mått av styrka.

IMG_8662.JPG

Nattsvart med ljus

Lite lättare med biverkningarna idag. Härligt! Natten var tyvärr kaosig. Ångest, kallsvettig, gick ut på promenad runt tre, somnade en halvtimme och vaknade sen igen klockan fyra utan att somna om. Ville så gärna ringa, få stöd och hjälp för att korta ner perioden men kunde inte.

Det är mörkt och enormt tungt men jag kämpar så gott det går. Träning tre dagar i rad och dagens pass gav mig lite energi trots vingel.

Det är nattsvart men med lite ljus!

Full på Antidepressiva

Mirtazapin. Nya antidepressiva tabletter som lagts till. Får de rätt effekt ska sömnen förbättras, aptiten öka och de ska även verka just antidepressivt. Tyvärr är biverkningarna lite tuffa just nu. Känslan är som att jag kommer somna ståendes. Som att jag är riktigt full. Bara det att jag inte somnar. Försökte pressa bort känslan med lång promenad och ett pass på gymet. Ögonen höll på att stängas i knäböjen och jag vinglade fram och tillbaka. Bryr mig inte så mycket vad andra tänker, jag vet ju hur det ligger till. Därför smög det sig fram ett litet leende när jag insåg att de måste tro att jag varit antingen full eller hög på något.

Kan inte säga att nattens sömn blev bättre av tabletterna. Jag vaknade upp flera gånger med en oerhörd rastlöshet i kroppen och har ett minne av att jag vinglade upp för att kroppen i princip krävde jordnötssmör. Förhoppningsvis lugnar sig biverkningarna snart. Ja herregud, vilken resa det här är.

Att mota mörkret

Att kunna vara stark när mörkret sveper in,

att skratta och le och känna att styrkan är min.

Att våga ha mål och kanske några drömmar,

utan att känna att jag brister i alla sömmar.

En vilja att leva och en vilja att dö,

negativa tankar står just nu i en oändligt lång kö.

Lämna mig ifred och låt mig va,

snälla mörker låt lyckan platsen få ta.

 

 

Lite så känns det. Lite för ofta. Men med ett litet litet ljus långt där borta.

Lite balans och flyt?

Ett halvår ungefär har gått för den här rejäla och mörka perioden. Först nu har jag verkligen förstått begreppet livskris. En väns förälder har en fin tro på att allt ska hamna i balans till slut vilket borde betyda att något gott kommer snart.

Trots velig vän och en irritation på mig själv att jag inte bara vänder ryggen för enkelhetens skull så känns det som att jag börjar landa i det här. Tidvis orkar jag inte och självmordstankarna blir extremt påtagliga men samtidigt så försöker jag söka enklare jobb för att komma igång och reda ut med inneboende.  Bryter ihop, skakar, biter ihop om det går. Ibland vågar jag till och med drömma och sätta upp mål för framtiden.

Hoppas på ett par dagar nu i lugn och ro och med lite flyt för att knuffa mig själv åt rätt håll. lite flyt…

Splittrad

Situationen splittrar mig. Jag har en människa i mitt liv som jag bryr mig så mycket om men som, enligt mina värderingar, visat fler än en gång att han inte borde ha en plats i mitt liv. Jag blir för påverkad och det är farligt. Eller? Vart drar man gränsen? Jag försöker dra mig bort från den del som gjort mig så illa men har inte kraft att lämna den del som är god och vill väl. Jag har aldrig haft så mycket drama i mitt liv så utifrån sett borde jag bara släppa och gå vidare. För mer lugn och ro. Jag har alltid dragit mig undan från drama och den typen av människor för att jag tycker att den delen är onödig att ha i sitt liv. Vi tänker så olika men jag är inte redo att släppa någon som varit så nära. Framförallt är jag inte redo att släppa den livlinan han varit när jag varit påväg på med jackan för att ställa mig framför tåget. Eller när jag gjort iordning en tablettcocktail för att en stund senare plockats upp från botten och sakta pilla tillbaka tabletterna i folien igen.

Det känns som att en och samma person är tvådelad. Det snärtar att se förändringar. Men det är inte min sak att lägga mig i…

Nytt år

imageNyår såg bra ut på håll. Glittrig cocktailklänning, högklackat och fin middag. Leenden, en hand på mitt lår, flirtande killar… jag är inte där, jag vill inte och jag ryggar. Lämna mig ifred, låt mig vara. Jag är inte ute efter bekräftelse och snabba ligg. Jag är ute efter något annat. Lycka. Att känna, andas och njuta igen. Tolvslagets raketer matchade mitt inre kaos och rödsprängda ögon.

2014, vilket år. Hej då och kom aldrig tillbaka igen. Jag välkomnar 2015 och ber på mina bara knän att vad det nu är jag ska lära mig av det här eller vad det än är som kommer sen -ge mig kraft till förändring.

 

Lögn för mindre oro

När en 😊 egentligen är en 😔 och en 👍 egentligen inte finns.

Det ena kaoset föder det andra kaoset. Telefonen måste jag hålla i närheten för att alltid så snabbt som möjligt kunna svara på oroliga sms. Jag förstår dom och det var inte mitt val att familjen skulle behöva veta och oroas mer. Dom är oroliga och det gör ont för det är jag som gör dem oroliga. Jag lugnar dom, svarar på sms så fort jag kan och förminskar problemen.

Jag vill inte oroa men kan förstå och därför väljer jag att skriva att det känns bättre. Jag mår inte bättre av deras oro och tyvärr kan de inte hjälpa.

Hemskt men sant så är det lätt att ljuga. Lätt att trycka på en extra smiley. Lätt att krydda.

Att blunda för julen

image

 

Konsten att inte fira jul… Låter ju för deppigt men kanske också för att det är just så det är just nu. Jag kan varken känna julkänslor eller njuta av dofterna och smakerna. Det förväntas inget av mig men ändå blir det för jobbigt. Jag känner mig otacksam och det känns som att jag förstör. Har inte riktigt greppat det men bara att säga God Jul imorse drog igång tårarna.

Alla vill så väl och jag är i närheten av familjen inklusive syster med familj. Jag Borde känna glädje, njuta av mormors leende på hemmet och hitta på lekar med syskonbarnen. Antagligen påminner den här dagen för mycket av vad jag inte kan känna och också en kyla från att jag som har så mycket inte kan ta vara på det.

Jag ligger i sängen nu under dagen. Marsipangrisen är på plats, föräldrarna ser till att mormor får sällskap och syskonbarnen leker. Jag är tacksam för det jag har och att alternativ med allt från att köra bilbana till att bada bastu kombinerat med dopp vid sjöboden. Jag skriker däremot inombords att jag inte kan känna, inte orkar och den märkliga situationen. Hur hemskt det än låter (är själv allergisk mot ensamhet på jul) så är det enklare att ligga i sängen och blunda just nu. Helt jullös blir jag inte.

Att inte fira jul?

Är Tillbaka hos mina föräldrar för att fira jul. Jag försöker ignorera julen. Den är tuff.

Tuff för att den påminner mig om vad jag förlorat.

Tuff för att den handlar om kärlek och glädje, bara det att jag inte kan känna glädje och den ständiga påminnelsen river.

Tuff för att jag har så mycket men inte har möjligheten att njuta av det.

Jag orkar inte delta i jultraditioner och vill inte förstöra andras glädje med min ledsenhet. Nu innebär jul en hel del irritation i familjen hos oss men ändå. Dom förväntar sig inget av mig men det blir ändå tufft. Dom vill väl men jag kan inte ta emot.

Julen är här. Tid för kärlek och glädje men jag kan inte känna. Istället blundar jag ibland och hoppas nästan att granen är borta när jag öppnar ögonen.